Kolla in det här klippet, det här är riktigt sjukt.

Men idag var jag tillsammans med några utav mina konfirmander på en flyktingförläggning här i Göteborg. Bl.a satt jag länge och pratade med några somaliska killar (de pratade flytande engelska) som precis kommit hit till Sverige.

De berättade hur rebellerna krigar mot regeringen, om rebellerna misstänker att du hjälper regeringen eller de amerikanska soldaterna, då dödas du direkt. Det räcker med att du skriver på ett papper eller har någon som helst kontakt med en vit eller västerlänning, då tolkas det som att du samarbetar med regeringen och du är körd.

En av de frågade mig; "Har du någonsin sätt en människa dö?" Jag sa som det var att det aldrig hade hänt varpå han svarade; "Då är du lyckligt lottad. Jag har sett hundratals dö, om inte tusentals. Bland annat flera av mina vänner och familjemedlemmar."

Plötsligt är det svårt att ha kvar den där egoistiska tanken som svensk när man sitter ansikte mot ansikte med människor som fått lämna och fly från allt för att få behålla sitt liv. Vad ska jag ha en ännu större TV när det finns människor som kämpar för sin överlevnad?

Det var tre härliga grabbar jag fick prata med, troligen kommer jag aldrig träffa dem igen. Jag frågade vad deras plan var och om de ville stanna länge i Sverige, men de hoppades bara vara här tillfälligt. Så fort det blir en stabil fred, om det skulle bli fred, så skulle de genast återvända. "Vi måste tillbaka och hjälpa vårt folk och vårt land" var bland det sista en utav dem sa innan jag var tvungen att lämna dem. Jag hoppas verkligen att de någon dag får återvända. Det är hemskt hur människor som bara vill gott tvingas lida på grund av den ondska som finns i vår värld..

Att inför en hel värld bekänna Jesus Kristus som som sin hjälte, det är stort! Dessutom upptäckte jag att på hans hjälm bland alla sponsorer fanns även ett kors.

En del sjunger lovsång, en del ber och en del gör såhär för att ära Gud:

Innan jag gick in genom dörren till deras lokaler funderade jag på om de fortfarande skulle känna igen mig. Jag hann inte säga ett ord innan jag fick svaret då jag möttes av följande kommentar:

"Har du ingenstans att bo eller?!".

En gång stammis, alltid stammis..

När jag sen funderar igenom saken ordentligt är det uppenbart vad problemet är, jag äter fel.

Nej, det handlar inte om ätstörningar som i att jag äter fel kost, det handlar om vad jag matar mig med, vilka saker i livet som jag låter vara min "input" i livet. Det är ganska uppenbart när man tänker efter, om jag aldrig läser bibeln, lyssnar på kristen musik, tar in andra människors berättelser om Gud eller ber, då får jag också svårt att höra Guds röst.

Säg att jag hade vägt närmre 200kg och klagat på att jag väger för mycket, då kanske det beror på att jag äter tre familjepizzor om dagen. Kort och gott, det vi äter, det vi tar in i våra liv, det påverkar hur våra liv ser ut.

Jag kan göra ett aktivt val, jag kan välja att försöka läsa bibeln varje dag, lyssna på kristen musik, se på filmer som bygger upp mig, söka kunskap om Gud för att på så sätt försöka lyssna in Hans röst.

Jag vet att det är svårt. Mitt eget liv går i perioder då jag ibland kämpar för att komma nära Gud, och ibland slutar jag kämpa och där tappar jag också kontakten med Gud.

Men de perioder när jag ständigt matar mig med sunda saker som för mig närmre Gud, då blir det som en drog, en desperation efter Gud som bygger upp mig som människa. I de stunder får jag även möjlighet att höra Guds röst.

A man, a man got to do what a man got to do!

Guess what, Gud är inte normal och han är extremt andlig.